Hej!

Det är alltid svårt att skriva om sig själv men jag ska försöka göra det så naket och ärligt som möjligt så att du får en inblick i vem jag är och vad som driver mig i mitt yrke som legitimerad naprapat. 

Jag är uppvuxen i Norrtälje, närmare bestämt i Solbacka. Idag bor jag i Grind tillsammans med min fru Freja och våra döttrar Ilma & Eira samt våran hund Beppe. 

​

Jag snöade in tidigt i livet på ishockey och det visade sig vara någonting som jag var ganska duktig på, lite talang hade man tydligen fått. Mamma och pappa skulle nog hålla med, i avsaknaden av andra ord, men alla garageportar som pappa fick måla om genom åren då det lektes hockey i stort sett varje dag, all fysträning och diverse skottramper som pappa fick skapa lade grunden till min hockeyintelligens.

 

Jag hade en kort men intensiv karriär där jag fick spela 5 juniorlandskamper, representera AIK Hockey & Modo Hockeys juniorverksamheter och även gå upp och träna med Modo Hockeys A-lag som 17-åring. Jag har vunnit SM-guld och silver i J18 men fick aldrig spela finalerna eftersom jag drabbades av kraftiga hjärnskakningar under min andra säsong på hockeygymnasiet i Modo. Därefter förföljdes jag av besvär i 7 år.

​

Genom åren inom hockeyn så har jag träffat en hel del personer som jobbat med rehab, manuell medicin och skolmedicin och träning. Ingen kan veta allt, men den professionen som jag upplever gav bäst resultat var naprapater. Här fick jag inte bara hjälp med en smärta eller stelhet utan jag blev omhändertagen, man tittade alltid på helheten. Här tändes en låga, och om jag någon gång var tvungen att lägga av med hockeyn, så skulle jag bli naprapat. Yngst i klassen och 20 år fyllda påbörjade jag utbildningen.

 

Den riktiga vändningen med mina besvär kom då jag påbörjade tredje året. Med en nygjord kurs i manipulationstekniker och idrottsmedicin började jag få bukt med den konstanta huvudvärken jag haft sedan skadorna i hockeyn. Här började jag förstå vilket fantastiskt yrke jag skulle få påbörja.  Att hjälpa en person med hjälp av händerna (och en hel del tänkande) utan att behöva läkemedel var i min värld helt fantastiskt. Att få hjälpa en dysfunktionell kropp att hitta rätt spår igen så att läkningen kan påbörjas är ju hur bra som helst!

​

Nu ca 10,000 behandlingar senare och en hel del vidareutbildning så älskar jag mitt yrke. Den individuella variationen är utmanande och rolig. Den bästa känslan är att se en person som haft mycket besvär genom åren, bli mer aktiv och kunna göra saker man inte klarat av tidigare för att man haft ont.